Morsetelegrafi (CW)

Telegrafi med morsekod, ofta kallad CW (eng. continuous wave), är den äldsta radiotekniken som fortfarande används. Sändaren slås bara av och på i ett mönster av korta och långa signaler, och mottagaren gör dem hörbara som toner. Det går att sända och ta emot med mycket enkel utrustning, och en telegrafisignal tar mindre plats på bandet och går igenom brus som talet inte klarar. Därför används CW fortfarande av radioamatörer, trots att det inte längre krävs för certifikat.

Så fungerar telegrafi i radio#

I telegrafi finns ingen talmodulation. Sändarens bärvåg slås på när du trycker ned nyckeln och av när du släpper den. Tekniskt kallas detta tangentering (on-off keying), och sändningsslaget har emissionsbeteckningen A1A (se Sändningsklasser och emissionsbeteckningar). I mottagaren blandas den inkommande bärvågen med en egen lokal signal (en så kallad BFO, beat frequency oscillator), så att skillnaden blir en ton på ofta 500–800 Hz i högtalaren. Du hör tonen så länge sändaren trycker ned nyckeln. Blandningen beskrivs i Mottagaren.

Eftersom hela signalen bara är en liten bärvåg som slås av och på behöver den inte mycket bandbredd. Hur mycket beror på hur snabbt det går och hur mjukt tangenteringen sker. ITU:s exempel i Radioreglementet är 25 ord per minut, som ger ungefär 20 baud och en nödvändig bandbredd på 100 Hz (beteckning 100HA1A)¹. En enkel SSB-signal tar ungefär 2,4 kHz, alltså över 20 gånger mer.

Morsealfabetet#

Det internationella morsealfabetet är fastställt av ITU i rekommendation M.1677-1¹. Tabellerna 1–3 innehåller alla tecken. Koden skrivs här med punkt (.) och streck (-). Kolumnen ”Ljud” visar hur tecknet låter: di för en punkt, dit för en punkt som avslutar tecknet och dah för ett streck. Det är det sättet du ska lära dig tecknen, som ljud och inte som prickar på papper.

Tabell 1. Bokstäver, inklusive de svenska Å, Ä och Ö.

Tabell 2. Siffror. Alla siffror har fem signaler, och mönstret följer talföljden.

Tabell 3. Skiljetecken och specialtecken enligt ITU-R M.1677-1.

Alla tecken kan ritas som ett träd (figur 1). Man börjar uppe vid roten och går åt vänster för en punkt och åt höger för ett streck. Varje gång du går ett steg finns ett tecken. E (en punkt) och T (ett streck) ligger närmast roten, och de är de vanligaste bokstäverna i engelskan. Siffrorna ligger längst ned, på fem signaler.

Prosigner#

En prosign (av procedural signal) är en kombination av två bokstäver som sänds ihop, utan den vanliga pausen mellan tecknen, och som har en särskild betydelse i trafiken. De skrivs ofta med ett streck över bokstäverna, eller inom vinkelparentes: <AR>. Sänds de med vanligt mellanrum betyder de något annat.

Tabell 4. Vanliga prosigner.

Notera att några prosigner delar kod med skiljetecken: AR är plustecknet, BT är likhetstecknet och KN är vänsterparentesen. Tolkningen följer sammanhanget. SOS är inte tre bokstäver utan ett enda ihopsänt tecken. Det valdes därför att det är lätt att sända och känna igen, inte för att det står för ett uttryck. I ett telegrafi-QSO används CQ, DE, K och SK hela tiden; ett exempel finns i Trafikteknik: så kör man ett QSO.

Punkter, streck och pauser: tidsförhållanden#

Morsekodens takt bestäms av en enda tidsenhet. Alla andra längder är heltalsmultiplar av den (figur 3):

• en punkt är 1 enhet lång,
• ett streck är 3 enheter,
• pausen mellan signaler i samma tecken är 1 enhet,
• pausen mellan tecken är 3 enheter,
• pausen mellan ord är 7 enheter.

Ord per minut#

Hastigheten anges i ord per minut (WPM, words per minute). Som standardord har man valt PARIS: det har 50 enheter, räknat med pausen efter ordet, som figur 3 visar. Ett morseord är alltså 50 enheter, och eftersom en minut har 60 000 ms blir längden på en enhet

Tabell 5. Tidsenheten vid olika hastigheter.

Siffran i tecken per minut är bara fem gånger så stor som ord per minut, eftersom ett ord räknas som fem tecken.

Nycklar och keyer#

En telegrafinyckel är en omkopplare som sluter strömkretsen till sändaren. Det finns tre huvudtyper:

• Rak nyckel (på svenska ofta ”handpump”): en enkel tryckknapp på en vippa. Du bestämmer själv varje punkt och varje streck med fingret, och längden på signalerna avgör rytmen. Den är enkel, billig och kan tas med överallt.
• Sidsvepare (eng. bug, halvautomatisk nyckel): har en rörlig arm som för en sida skickar punkter automatiskt medan strecken görs för hand. Rytmen blir jämn.
• Paddel med elektronisk keyer: två små spakar, en för punkter och en för streck. Keyern gör längden exakt: en punkt eller ett streck, och rätt paus. Trycker du båda spakarna samtidigt (squeeze) alternerar keyern punkt och streck. Det arbetssättet kallas iambic och finns i två varianter, A och B; i variant B skickas ytterligare ett element efter att man släppt båda spakarna. Bokstaven C (-.-.) skickas till exempel genom att klämma ihop paddlarna.

Moderna sändtagare har keyern inbyggd, och många program kan sköta nyckelningen från en dator. När signalen slås på och av ska flankerna vara mjuka, i storleksordningen några millisekunder. Om de är för branta uppstår nycklingsklickar, som är breda och stör grannfrekvenserna.

CW och brus#

En stor fördel med telegrafi är hur smal signalen är. Bruseffekten i mottagaren är proportionell mot bandbredden, så ju smalare filter, desto mindre brus släpps igenom.

Därför är CW populärt vid låg effekt (QRP), vid dåliga förhållanden på kortvåg och vid stationer med enkla antenner. På banden finns särskilda telegrafisegment; se Amatörbanden och bandplaner.

Att lära sig morse#

Det finns många sätt att lära sig morse, men några principer fungerar för de flesta.

• Lär dig tecknen som ljud, inte som prickar och streck på papper. Den som lär sig att räkna prickar och streck fastnar lätt vid låga hastigheter, eftersom man inte hinner räkna när tecknen kommer snabbt.
• Koch-metoden: tecknen lärs ut i full hastighet, vanligen 18–20 ord per minut, från början. Först två tecken, sedan lägger man till ett nytt tecken i taget när man kan alla de förra till ungefär 90 procents säkerhet. Metoden är uppkallad efter den tyske psykologen Ludwig Koch.
• Farnsworth-metoden: tecknen sänds med hög hastighet men pauserna dras ut, så att totalhastigheten blir låg. Du hinner uppfatta ljudbilden av varje tecken, och när du blir säkrare minskar du pauserna. Pausenheten räknas ut som $t_a={\displaystyle \frac{60c-\mathrm{37,2}s}{19cs}}$ sekunder, där $c$ är teckenhastigheten och $s$ den hela hastigheten, båda i ord per minut (figur 4).
• Öva kort men ofta: 15–20 minuter varje dag ger mer än en lång timme i veckan.
• Sänd själv och lyssna på riktigt: gör ett långsamt QSO (be motparten sända QRS) och lyssna på CW-sändningar på banden.

Det är 207 ms, jämfört med 120 ms vid vanlig takt på 10 ord per minut och 66,7 ms (1200 / 18) för tecknens egen enhet. Pausen mellan tecken är $3t_a\approx \mathrm{0,62}$ s och mellan ord $7t_a\approx \mathrm{1,45}$ s.