Bokstaveringsalfabetet, Q-koder och förkortningar

I radiotrafik är ljudet ofta dåligt: det brusar, signalen fadar och en annan station ligger precis bredvid. Då räcker det inte att säga ”B” och hoppas att motparten hör ”B” och inte ”D”, ”E” eller ”P”. Radiovärlden har därför gemensamma hjälpmedel som gör att tecken, frågor och rapporter går att förstå även när förbindelsen är svag: bokstaveringsalfabet, Q-koder, förkortningar och rapportskalor. Den här artikeln är en referens att slå upp i, och den behövs både i vardagstrafik och för certifikatprovet.

Varför stava?#

Många bokstäver låter nästan likadana i en dålig förbindelse. B, C, D, E, G, P, T och V rimmar på varandra på svenska och engelska, och M och N, F och S är lika svåra att skilja åt. Ett fel i en anropssignal eller ett ortsnamn kan göra att en kontakt inte kan loggas eller bekräftas. Lösningen är att ersätta varje bokstav med ett kodord som börjar på bokstaven och som låter olika alla andra kodord. Orden har valts så att de går att uttala och uppfatta på många språk.

Stava anropssignaler, namn och ortsnamn, men bara det som behövs. Säg kodorden i lugnt tempo, utan att köra ihop dem, och vänta på att motparten bekräftar.

Det internationella bokstaveringsalfabetet#

Det internationella bokstaveringsalfabetet är fastställt av ITU i Radioreglementet och används även av den internationella civila luftfartsorganisationen ICAO, sjöfarten och försvarsmakter. Det kallas ofta ”NATO-alfabetet”, men det är samma alfabet och det är inte begränsat till NATO¹. Det är standard i amatörradio när du har kontakt med utländska stationer.

Tabell 1. Det internationella bokstaveringsalfabetet. Stavningen är den officiella (”Alfa” och ”Juliett” stavas annorlunda än på engelska). Uttalet är ICAO:s vägledning; betoningen ligger på de versala stavelserna.

Siffror#

Siffror sägs i amatörtrafik oftast på vanligt sätt, på svenska ”noll, ett, två, tre …”. I internationell flygradio används särskilda uttal för att siffrorna inte ska blandas ihop. Radioreglementet har dessutom en sifferkod med egna ord (Nadazero, Unaone, Bissotwo …) som främst hör hemma i sjöfarten och sällan används i amatörradio.

Tabell 2. Sifferuttal enligt ICAO, till nytta när du kör med utländska stationer.

Decimaltecknet sägs ”decimal” (DAY-SEE-MAL), så 14,074 MHz blir ”one four decimal zero seven four”.

Den svenska bokstaveringstabellen#

Den svenska tabellen med förnamn används i vardagen, till exempel i telefonsamtal, och har ord även för Å, Ä och Ö. Den passar när du pratar med en annan svensk, men i kontakt med utländska stationer är det bättre att använda det internationella alfabetet, som fler förstår. Förvirringen blir stor om du stavar ”Sigurd Martin” för SM till någon som inte talar svenska.

Tabell 3. Den svenska bokstaveringstabellen.

Anropssignalens uppbyggnad förklaras i Anropssignaler och prefix.

Q-koder#

Q-koderna är en internationell förkortningskod som skapades för telegrafin till sjöss, där varje tecken kostade tid. Den består av tre bokstäver och börjar alltid med Q. Koden är samma på alla språk, så en svensk och en japansk operatör kan förstå varandra även utan gemensamt språk. ITU:s rekommendation M.1172 förtecknar koderna. Block som QAA–QNZ är avsedda för luftfarten, QOA–QQZ för sjöfarten och QRA–QUZ för alla radiotjänster². Radioamatörer använder en delmängd av dem, ofta med lite förenklad innebörd.

Så läser du en Q-kod:

• Med frågetecken är det en fråga. QRL? betyder ”är ni upptagen?”, och i amatörradio ”är frekvensen upptagen?”.
• Utan frågetecken är det ett svar eller ett påstående. QRL betyder ”jag är upptagen” eller ”frekvensen är upptagen”.
• Vissa koder har en skala 1–5, till exempel QRM och QSA, där siffran anger graden.
• I praktiken blir Q-koderna ofta substantiv: ”jag har mycket QRM”, ”mitt QTH är Uppsala”, ”vi hade ett långt QSO”.

Tabellerna 4–6 samlar de som är vanligast i amatörradio.

Tabell 4. Q-koder för signalkvalitet och mottagning.

Tabell 5. Q-koder för frekvens och trafikordning.

Tabell 6. Q-koder för stationen, platsen och meddelanden.

Några av koderna används på ett eget sätt av amatörer, vilket är värt att känna till. QRP och QRO är klassiska exempel: ursprungligen ”minska” och ”öka” sändareffekten, i dag namn på två trafiksätt, lågeffekt respektive högeffekt. QST används för ett allmänt anrop eller en bulletin till alla amatörer. QSO syftar på själva förbindelsen, och QSL på bekräftelsen av den, vanligen ett kort eller en digital bekräftelse (se trafikteknik och DX, contest och aktiviteter).

Förkortningar från telegrafin#

Telegrafin har gett amatörradion ett rikt språk av förkortningar. De används även i telefoni och i chatten på internet, men det är i telegrafi (morsetelegrafi) som de verkligen sparar tid.

Tabell 7. Vanliga förkortningar i amatörtrafik.

73 och 88#

Den vanligaste avslutningen är 73 (”bästa hälsningar”). Siffrorna kommer från äldre telegrafikoder där varje tal stod för en hel fras, och de används i dag i både telegrafi och telefoni. 88 betyder ”kärlek och kyssar” och används mellan goda vänner och mellan makar. Skicka inte 88 till en främling. Prosigner som K, KN och SK, som inleder eller avslutar sändningar, finns i morsetelegrafi.

RST-skalan i detalj#

En rapport talar om hur din signal tas emot. Den gemensamma rapportkoden kallas RST, efter de tre storheterna: Readability (läsbarhet), Signal strength (signalstyrka) och Tone (tonkvalitet). Varje siffra läser du i sin tabell.

Tabell 8. RST-skalan.

Rapporten sägs eller sänds som siffror i ordningen R, S, T. I telefoni (SSB och FM) används bara R och S: 59 är den bästa rapporten, 57 betyder ”läsbar utan svårighet, måttligt stark”. I telegrafi läggs T till, så 599 är den bästa och 579 betyder ”helt läsbar, måttligt stark, perfekt ton” (figur 2). Ibland läggs en bokstav till efter siffrorna för att beskriva signalen: X för kristallstabil ton, C för ”chirp” (frekvensdrift vid nyckling) och K för nycklingsklickar. I digitala trafiksätt som FT8 anges rapporten i stället som signal–brusförhållande i dB.

S-metern och dBm#

Signalstyrkan S ska vara mer än en känsla. Den internationella amatörradiounionen IARU har rekommenderat hur mätaren på mottagaren ska vara graderad³:

• S9 motsvarar −73 dBm (50 µV över 50 Ω) för frekvenser under 30 MHz.
• S9 motsvarar −93 dBm (5 µV över 50 Ω) över 30 MHz, eftersom störbruset är lägre på VHF och UHF.
• Varje S-enhet är 6 dB, det vill säga en faktor fyra i effekt. Skalan över S9 anges som antal dB över S9 (S9+10, S9+20 …).

Skalan fungerar bara om mätaren är kalibrerad, och det är långt ifrån alla mottagare. Många sändtagare visar kraftigt för mycket eller för lite, och S-metern mäter dessutom efter förstärkningsregleringen (se Mottagaren). Se rapporten som en relativ jämförelse, inte en mätning. Mer om hur man räknar med dB står i Decibel och logaritmiska enheter.

Kontrollfrågor#